Noll semester – ett visst aber

Jag hoppade över semestern i år av flera anledningar. Dels kände jag ett sug efter att jobba, vilket arbetsnarkomanen i mig ber att få återkomma till någon gång för mycket. Dels handlade det om en ekonomisk situation att det alltid är svårt att tacka nej till massa pengar, men kanske framför allt för att jag fick en utmaning arbetsmässigt som låg, om inte diametralt motsatt läge mot vad jag gjort tidigare så åtminstone i en parallellvärld.

Detta är alltså inte Se-på-mig, det-är-så-förbannat-synd-om-mig-för-jag-har-ingen-semester-post. Jag har gjort mitt fria val och är sjukt nöjd med hur det har fallit ut. Resultatet får ni se i september på TV3. Tanken var semester i augusti månad, men att bli headhuntad till jobb som knäcker säger man aldrig nej till. Ska bli hur kul som helst att knega och fundera tillsammans med bland annat Isobel & Leo.

Inget kul utan en massa helvete givetvis. Samtalen är oräkneliga från folk på vardagar som undrar om jag a) dött. b) blivit inlagd på obskyr instutition. c) hatar människor. eller d) inte har stash.

(Någon har också undrat om jag skaffat flickvän, jo eller hur.)

Det är ju rosékvällar i Stockholm, utropar pöbeln. Den där pöbeln jag älskar att hänga med sommarkvällar på Långholmen, i Humlan eller annorstädes. (haha, Karl XII ramlade förbi och ville ha tillbaka sitt språk.)

Med åren har man utvecklat det där sinnet för värme i Stockholm. Att gå tillbaka till stadiet kring 17 år när man inte hade några bekymmer eller bestyr att stå i. Att det var helt ok för att under ett par månader käka nudlar igen för att spara in till fest och resande i all oändlighet. Den traditionen har lite brutits i år, jag gillar det inte.

Den här sommaren har jag mest saknat de där omotiverade långa nätterna på fester där man inte känner en käft, eller max en handfull. De nätterna som slutar i Älta eller i Gamla Stan där man gemensamt festar in soluppgången. De som slutar när andra ska ut på förmiddagsfika. Där man slaggar på sätet på tuben hemåt och blir väckt av en förtjusande äldre dam. Där man tvingas mörklägga lägenheten för att få den där sömnen som är så skön vid det stadiet.

De där nätterna har typ uteblivit i år eftersom jobbet alltid kallat. Visst, en och annan natt till fem har det blivit på Spyan men där har det liksom alltid slutat. Vettet säger alltid till en att nu är det nog dags för de där tre timmarnas sömn som man klarar sig på tills helgen kommer och kroppen får återhämta sig.

Ända tills i onsdags. Herrejävlar säger jag bara. OMFG för er som är data, ghey. Det började med kneg på dagen och efter ett eftermiddagssamtal från Jonathan slutade det med vakande utanför Spånga tillsammans med Kamikazepiloten till halv nio på morgonen.

Det började lätt skakigt med halvaggrostämning när husinnehavaren blev sur på mig för att jag kastade en cigg på garageuppfarten. My bad och en timme senare var vi polare, så som det ska vara. Ytterligare ett par timmar senare visade det sig att en av herrarna knegade på samma jobb och skulle börja igen om några veckor. Sedan var det snack om Malaysia, barn, Ekman som barnvakt (jag tror de önskar livet ur sina barn), tatueringar och allt sådant man vill ha en natt med nya vänner.

Halv nio, men inte förr insåg jag att det var dags för kneg till dödens timma. Ja, Jonathan somnade typ ett eller något.

Arbetet var naturligtvis en enda stor domedagsplåga, men jag köper det. & mina kollegor köpte det. De har en upp på mig nu för i sanningens namn så blev det ju inte så mycket vettigt gjort på torsdagen.

Tack Jonathan & Aaron. Jag behövde påminnas om det vackra med sommaren i Stockholm.

Igår: Tvättning.
Idag: Städning.

Ja, det betyder enbart att det är sista helgen i månaden, inget annat.