Hej Hammarby

Det ser inte så bra ut just nu.

Vi har en ansträngd relation för tillfället. Vi vet båda två att den inte kommer spricka för det, men jag känner att vi måste prata om ett par saker.

Jag kräver inte vinst i varje match, men vore glad om du ville ligga med mig mer än var fjärde gång jag ber om det. Just nu ber jag om det, jag tigger på mina jävligt slitna knän. Jag är rädd att vi närmar oss en punkt i vårt förhållande där jag slutar att ens be på mina knän, att jag faller in i en acceptans att det inte blir något ligga. Kanske drömmer jag om det på julafton eller min födelsedag. Jag tycker inte att det vore bra för vårt förhållande om vi gick den vägen, inte sant?

Låt oss också prata om våra barn, de vi förkortar HTFF. Jag är rädd att vi inte låter dem vara barn, att vi ställer för höga krav på våra söner lite för snabbt. Lite som att låta en son ta för stort ansvar när en pappa har gått bort när han bara är tonåring. Jag älskar dem alla, det vet du, men jag är rädd att de inte kommer älska oss i framtiden för det oket vi lägger på deras axlar just nu.

Plastpappan Tony hade det inte heller bra. Hans överförmyndare har liksom bakbundit hans händer. Överförmyndarna har vi pratat mycket om, du och jag. De där som ska ta beslut å hans vägnar, men hela tiden verkar gå emot hans vilja. Det vet jag att du inte heller gillar, men vad ska vi göra åt det?

Jag vet att ett förhållande är något helt annat än bara att åka M4 mot Bristol genom ett ruffigt, men vackert, England. Det är inte alltid så lätt. Jag vill dock att vi ska enas om att kämpa oss framåt tillsammans. Annars kan det gå illa. Tillsammans är vi Hammarby. Det är vi som är Hammarby.

P.S. Vad ska vi göra åt plastpappans filmval igår? Han gick på Johan Falk. Hur ska vi tackla detta? D.S.