Regeringen läser mig, jag finns?

Nu har regeringskansliet vid ungefär ett hundratal tillfällen varit inne på bloggen under helgen och det finns ett par anledningar till det som jag ser det.

1. Bloggposten om Carl Bildt och Aaron Israelssons ledare om att Bildt & Co valt att inte gå in i racet om att få det permanenta kontoret för ITF.

2. Jag har en intervju med ett av statsråden på onsdag för ett kommande program.

Låt oss koncentrera oss på punkten ett för den här gången.

Jag satt med i den svenska delegationen för Task force for international cooperation on Holocaust Education, Remembrance and Research i ungefär två år. Ordförandeländer under den perioden var Frankrike, Italien och Polen. Det var en ständig diskussion om var det permanenta kontoret för ITF skulle ligga. Här pratar vi korridorspolitik utan dess like, något jag aldrig deltog i givetvis. Det sköttes på den diplomatiska nivån, något som aldrig jag varit lämpad för.

Istället för att ha ett permanent kontor så flyttades kontoret varje år till det enskilda landet som tog över ordförandeskapet. Det betydde att man fick släpa med sig Karel Fracapane, den ständige sekreteraren, från stad till stad. Karel som är en grym fransman fick lära sig italienska i Rom och om han sedan lärde sig polska i någon större utsträckning går väl att diskutera - även om han körde längre konversationer på polska under mina sista möten i Krakow och Warszawa. Utan Karel hade den organisationen varit betydligt mer svårmanövrerad. Den saken hade lätt kunnat avhjälpas med ett permanent kontor och det är detta som striden har handlat om under väldigt lång tid.

Stockholm hade varit självklart. Stockholmskonferensen var startskottet, initierat av Göran Persson och som gett en enorm respekt bland övriga länder. Det kan vara svårt att förstå vilken betydelse Stockholmskonferensen har fått men alla ska veta att när någon bland övriga delegationer fick höra att man var från Sverige så var det med djup respekt man togs emot. Sverige har sedan dag ett haft en nyckelposition inom ITF och nu verkar det som att man valt att ge upp kampen om det permanenta kontoret.

Jag är inte en supporter av statliga forskningsinitiativ i form av Levande Historia, men de gör ett vansinnigt bra arbete inom ITF. Det är nästan bara experter på området som ingår i delegationen, vilket kan jämföras med många andra länder som mest skickar politiker och det finns ett oerhört stort engagemang för att se till att grundkompetensen inom ämnesområdet hämtas i respektiva land. En annan form är att som många länder förorda att skicka västexperter på området till öststater för att "upplysa" dem. Det är en ganska obehaglig syn från många västländer om att de inte klarar av det själva, trots att några av de största forskarna på området är just från de forna östländerna. I alla fall så kommer de att vara det inom kort som jag ser det.

Här har Sverige varit en mycket tung motvikt och varit ett föredömligt liasoncountry med öststater. Mer om upplägget för ITF går att läsa på deras hemsida.

Hade Sverige velat ha det permanenta kontoret så hade de fått det, men icke. Här ska vi inte ge något monument över Göran Persson verkar vara uppfattningen inom regeringskansliet (läs UD - läs Carl Bildt.) Det är förbannat tragiskt att en borgerlig regering tänker på det här viset gällande något som borde gå över alla blockgränser som någonsin ritats upp i svensk politik.

Det är av denna anledning som så många från regeringskansliet varit på min blogg de senaste dagarna.

Detta är min slutsats av spelet kring det permanenta kontoret för ITF.