I fiendearmén, i fiendeland

Åtta svenska fanor. En strimma rök från ett plan på väg från Bromma i väster till okänd destination. Ett nästan tomt Norra stå som fond när solen gömmer sig bakom betongkomplexet. Vackrare än så blev det inte igår när jag begav mig med fiendearmén till fiendelandet Mordor för att skåda lite sparka och spring med boll.

Fotboll är ändå fotboll, tänkte jag. Men se nu har jag fått en lektion i att så är det inte alls. Jag har ett objektivt sett ganska sjukt intresse för fotboll. Så jag tackade ja till inviten om att se lite kvalfotboll för Apa IF tillsammans med Isobel, Roddan och Tim. Isobels man Svend var också med.

Rålambshovsparken tog väl hand om våra kroppar ett par timmar före avspark. I bakgrunden hade sekten samlats för lite gemensamma rörelser. Våra begränsades till ett område på några kvadrat, sittandes. Svend var välutrustad, med kylväska för vätskorna. Min lila påse kylde inte lika bra.

Ont å möta Djurgår´n. Ja, det gör ont att möta Djurgår´n. Ont å möta Djurgår´n. Ja, det gör ont att möta Djurgår´n.

Det enda jag såg var en pojke med backslick och skor som hade mönster som liknade Louis Vuitton. Så där ont, reflekterade jag kort.

Med en grönvit själ var det svårt att stå på södra, men båda lagen spelade så nödtorftigt att jag inte ens kunde hetsa upp mig för att Pengafabriken AB skulle förlora mot laget med väldigt många konsonanter i namnet.

Jag stod mest tyst hela tiden och koncentrerade mig på att registrera hur genomsnittssupportern i Djurgården ser ut. Jag log rätt mycket för mig själv, och var tyst som sagt – men det brast vid något tillfälle.

Mina blåblåa vänner tyckte givetvis att det var stor humor med en fiende som stod tyst mest hela tiden, men så röt han till. Högt, bra mycket högre än de som stod runt omkring.

Solnatattare. Solnatattare. SOLNATATTARE!

Jag kunde inte gärna sjunga med i de uppbyggande ramsorna, men en nedbrytande destruktiv ramsa riktad till säkerhetsfolk kan man alltid kosta på sig. Här fick jag också extremt tydligt se skillnaden mellan Hammarby och Djurgårdens supporterorganisation och vem som dikterar villkoren på läktarna.

Vi är Hammarby och vi sätter reglerna för vår läktarkultur. De är Djurgår´n och där sätter säkerhetsfolket (och en stor sjuk kanin med kastrull på huvudet) reglerna för deras läktarkultur. Situationen var den att tre (!!!) capos höll låda från stängslet på Södra läktaren. Tills en vakt sa att de inte fick stå på stängslet. Tre stycken pojkar lyder och hoppar ned på marken. Sången fullständigt dör. På en gång. Ingen ramsa under de nittio spelminuterna höll i mer än 60 sekunder. Sedan var det ny ramsa som dog efter 20 sekunder, och så vidare.

Jag kan konstatera att hade någon vakt sagt till Hammarbys klack att ni måste göra som vi säger annars blir vi sura, så hade det fått motsatt effekt och det hade blivit fullständig kaos. Klacken har vid flera tillfällen hellre tagit emot en spraydos med tårgas än kapitulerat inför säkerhetsorganisationen.

Ja, annars inte så mycket mer att orda om gårdagens ursäkt för fotbollsmatch. Kappa och Lacoste är de vanligaste märkena i Djurgårdsklacken. Det är subtil bajenhumor.

Efteråt på Fridhem:
En servitris kommer tillbaka med kort och legitimation till mig.

- Vad gör du på Sveriges Radio om man får fråga det? (Står på mitt leg.)

Rätt&Slätt:
- Jag slutade där för typ evigheter sedan men har varit lat och inte fixat nytt pressleg.

Servitris:
- Aha, jag känner igen dig men det kanske är här jag sett dig då?

Jag ler lite snett, vill inte direkt bli igenkänd av det skälet.

Roddan:
- Nej, du känner nog igen honom från radion.