03 november 2006

Me and faces (f.d. stalkervarning)

Jag är värdelös på ett par saker här i livet, ehhh ja många prylar är jag säkerligen värdelös på såsom spela mungiga, oboe och piccolotrumpet - men det var inte det felet jag skulle ta upp.

Kommer av olika anledningar inte hemifrån förrän runt 22 igår kväll. Tuben till Östermalms torg och raka vägen upp tvärgatan till Regeringsgatan. Blåsten har fortfarande inte gett med sig och fem minuter utan jacka tar död på en. Centro och Sally är tomt, alltså inte tomt men inte knökat som för två veckor sedan. Skakar tass som vanligt, får en öl av Gustav och i det så kallade flashminnet till hjärna börjar bilder från när jag steg in att processas. Hon sitter längst ner i baren sett från där vi står på upphöjningen.

Är det hon? Jag skakar av mig tanken, vad ska en pressis göra ute vid den här tiden. Hon sitter väl och bokar in intervjuer för morgondagen åt mannen från Täby. Eller ok, de har säkerligen lite mer liv än så. Tittar på henne igen och även om håret är lite längre än senast så kan det vara hon, det finns ju sådana där extensions och shit som kan förändra rätt mycket på kort tid.

Här kommer mitt problem, och som många har tvingats stå ut med. Jag är värdelös på namn och ansikten. Det är galet, jag vet. Normalt säger folk, oftast av artighetsskäl, att de är dåliga på det ena eller det andra om de inte känner igen eller inte kommer ihåg namnet. I suck at both! Av någon anledning är detta också ett mycket större problem med kvinnor än med män. Har jag träffat en man ute en gång så känner jag igen honom, inte alltid jag kommer ihåg namn dock ska villigt erkännas. Men att sätta ihop namn och ansikte på någon kvinna jag sett ett fåtal gånger live, yeah right. & just det, i jobbet har jag aldrig haft detta problem.

Jag gör dessutom allt för att inte avslöja detta i verkligheten, detta hära med blogg är ju inte på riktigt, så istället för att direkt gå fram och titta närmare eller säga hej så sätter en stor apparat igång. Jag tar vägen mitt i baren istället för den röda mattan vid sidan om när jag går och röker, för att få en bättre blick på henne. Ingenting blir bättre när hennes blonda vän ler och fnittrar mot mitt håll heller, då får jag för mig att de pratar om mig och att jag ska ta det som en bekräftelse på att det är hon.

Jag har verkligen inget intresse alls i henne, utan det handlar bara om att det får vara nog med att stå vid sidlinjen. På valvakan på Nalen stod jag och Gudmundson och tittade på henne. Hon verkade stå med en pojkvän så jag hälsade inte, det borde jag gjort sa hon på mailen senare och det var ingen pojkvän. Jag ville helt enkelt inte att det skulle bli så igen, att få ett mail där hon förundras över varför jag inte sade hej.

Jag är fortfarande inte redo för att knata bort och "göra bort mig". Så vad göra. Gå igenom stora mobilboken och skicka ut meddelande till halva moderata vänskapskretsen från nu och förr, kort och koncist.

"Robertas nummer?"

Ingen svarar givetvis, folk är normala och ligger och sover runt midnatt. Till sist när hennes vän är borta går jag fram och redan innan jag är framme så ser jag att det inte alls är rätt person, men för sent att svänga av och låtsas som ingenting. Så jag måste gå igenom den där stakande konversationen ändå.

"Eh, det är inte Roberta va?"

Förlåt?

"Eh, nej - det var det ju inte."

Nej.

"Så bra, ha en trevlig kväll."

Tack.

Stapplar tillbaka, häller i mig ölen och bestämmer mig för att det ska bli en tidig kväll. I säng innan klockan ett, lite nöjd över att jag inte stannade till slutet på Sally för det hade garanterat betytt "en liten runda på Spyan", som Gustav uttryckte det.

Så, om jag inte kan ert namn trots att jag borde. Så, om jag inte känner igen er trots att jag borde. Så, om jag inte kan sätta ihop namn och ansikte trots att jag borde. Så, ja ni är i gott sällskap. Fråga mig nu inte om jag kan telefonnummer utantill.

Gårdagens sms från London:
"Honung! Fick sova på en luftmadrass hos Erik som knullade med Lovisa hela natten medan hans vän Gustav snarkade så jag höll på att bli galen..."

Miss ya!

1 Kommentar/-er:

skrev Blogger jason:

Ja det är ju märkligt vad luften går ur en fort när man inser att det är fel person. Igår kväll ringde jag min min fru för att kolla så hon inte irrat bort sig i snön, hon sa att hon var precis runt hörnet. Jag lägger tillbaka telefonen i basstationen och ser henne lägga ner mobilen i jackan igen utanför fönstret. Jag börjar banka på rutan, vinkar och töntar mig och när hon tittar upp inser jag att det inte alls är min fru utan en granne i en jacka o mössa lik hennes som skall in i porten. Suck, all luft borta. Tur att jag inte följde impulsen att moona henne!

03 november, 2006 15:50  

Skicka en kommentar

<< Hem

Creeper Bloggtoppen.se BlogRankers.com Media och Journalistik bloggar Film & TV bloggar Blogg