Vad är det med exflickvänner?

Jag har i de allra flesta fallen löjligt bra exflickvänner. Det har inte varit enkla uppbrytningar, men de flesta har jag fortfarande väldigt bra kontakt med - en del är riktigt goda vänner i dag.

Så finns de andra, de löjligt dåliga breaken. De där inget sägs på ett rätt sätt, ingen situation hanteras på vettigt, där båda parter blir sårade - oftast en mer än den andra. Sådana slut definieras genom att mobilnummer raderas obönhörligen från telefonen, man vill inte göra misstaget att ringa mitt i natten och försöka förklara varför det blev som det blev - för allt är redan över. Tiden går och man glömmer, vare sig man vill eller inte.

Personer som är på flykt eller som gömmer sig undan misshandlande män eller brottslingar brukar alltid säga att det inte går att gömma sig i Sverige, det är för litet. Stockholms barer och klubbar är alldeles för få, visade det sig igår.

Sitter med ett större sällskap på Tranan. Klubben Romeo har börjat, Chelsea har slagit Barcelona i Champions League och jag har gått upp till marknivå för att fylla på med lite nikotin. Ett par sekunder tar det innan allt har registrerats och bekräftats av hjärnans centrala delar - visst är det ett av de där exen som står där. Hon lika förvånad som jag säger vi hej, hå och vädret i det blå. Inte mer med det och jag vänder ner till Tom Pyl för att vädra min lilla ångest en del. Vännerna strömmar till och vi tar ett bord uppe på hyllan, längst in i hörnet till vänster.

Med tiden glömmer jag bort henne och har det soft, trevligt och jadda jadda...

ni läser inte detta för att få reda på vad som hände vid bordet, så snabbspolning framåt.

Hon kommer fram, fullkomligt ignorerar hela mitt sällskap och frågar om vi kan gå ut och prata lite. Sure, fine, lugnt säger jag - intet ont anande. Fast det blir inte så mycket prat om väsentligheter, mest att skumt att ses igen och har du det bra. Fick reda på att hon börjat plugga och var glad för hennes skull, att hon börjat tro på sig själv mer än när vi var tillsammans. Inte mer med det och jag ansluter till sällskapet igen.

Snabbspolning en timme typ...

Hon ignorerar återigen mitt sällskap och ber om att få utbyta ett par ord till, ute i luften än en gång. Trottoaren är helt öde och klockan är strax efter midnatt. Så slår hon till med släggan.

- Jag vill bara att du följer med och knullar. Inget mer, bara sex. Jag vill att du knullar mig, säger hon kallt beräknande att jag skulle nappa.

- Eh, du jag tror inte det vore en bra idé, hasplar jag ur mig helt ställd.

- Alltså, jag vill inte ha något annat - bara sex, så tittar hon på mig med en blick som säger "jag menar allvar..."

- Eh alltså jag tror inte det, säger jag och försöker ge henne en puss på kinden innan jag vänder ner mot källaren och mitt sällskap. En puss hon verkligen inte vill ta emot. Bli påsatt absolut, men inte en hej då trevligt att ses puss.

Messy breakups har alla haft, men detta var nog första gången jag var med om en sådan här sak. Bizarroland kallas det, Stockholms uteliv. Jag kanske ska emigrera. New York är fint.