06 november 2006

Växjö heter Väck-sjö

Vi tar det från början.

Fredag: Ligger hemma i soffan, med den bestämda uppfattningen att det är just där i soffan som fredagskvällen ska spenderas. Medveten om min fullständigt värdelösa karaktär så svarar jag därför inte på tre uppenbara samtal som alla kommer innehålla orden "Hej, kom ut och sup ikväll". I en annan del av staden sitter Gustav Gelin i samma situation. Vi agerar kamratstödjare åt varandra och skickar meddelanden titt som tätt. Gustav meddelar att han nobbat gratis öl och rom från en vän. Jag svarar att det är stort att ens våga svara i telefonen, för att inte nämna att säga nej till en gratisfest. Vi kommer fram till att karaktär är ett ord vi endast kan stava till. Vid midnatt vågar jag svara i telefonen, eftersom det är så sent att det vore för jävligt om jag drog mig ut då. Peter Hedlund ringer och säger ordagrant "Jag och Lovisa har suttit hemma, men nu vill vi till Berns och det finns ingen annan vi vill ha sällskap med än just dig". Sjukt stolt när jag ändå klarar av att säga tack, men nej tack.

Bakgrunden är lika enkel som självklar. Lördagen ska resan gå till Växjö för på söndagen är det sista matchen för året för Hammarby. Jag och Gustav styr mot söder vid ettrycket. Hinner käka med grabbarna på Bongo Bar i Jönköping innan de sista tio milen läggs under däcken. I tron om att vi är de första på plats så bestämmer vi oss för att ta några öl innan det är dags att spela skivor på Kafé de Luxe. Där sitter redan tre herrar, varav en i Hammarbytröja och det blir ölsvingande. Det visar sig att 40 av de finare grabbarna redan har landat med buss och en kvart senare har vi tagit över baren Sports fullständigt. Grabbarna tar över skivspelarna och det är Stone Roses och brittisk för allt vad öltapparna klarar av.

Spelningen på Kafé de Luxe gick grymt, dock är det sjukt segt med ett band som ska in precis när det tagit fart på golvet. Dock skönt med en paus för nikotininhalerande där vi samtalade med vaktchefen. Inte enbart supportrar visade sig ha åkt ner kvällen före, även de där så kallade supporterpoliserna hade bestämt sig för en kväll i skogen. Vaktchefen förklarar att tre civilare varit nere och spanat på mig och Gustav. Ryktena hade nått dem om att "två hammarbyare spelar skivor på Kafé de Luxe". Kan nästan föreställa mig hur suppsnutens hjärnor börjat gå på högvarv. "Hammarbyare som spelar indie och brittiskt, det måste vara huliganer". BP måste blivit sjukt besviken när det enda han hittar är två överförfriskade julgranar, som inte ens får hänga upp sina halsdukar eftersom det enligt vakterna var "provocerande".

Kvällen slutar med en sjuk underbar allsång till den givna avslutningslåten "Don´t look back in anger".

Bönder är inte bra på det där med efterfest och efter att ha rullat runt på gatorna visade det sig att vi hamnade på fängelset för den där efterfesten, tolka det som ni vill.

Där slutade mitt alkoholintag och söndagen betydde alltså allsvensk säsongsavslutning i bakfyllans tecken, fullständigt sönder med mängder av kaffe. Jag kan ha bevittnat de sämsta 40 minuterna från Hammarby den här säsongen i första halvleken. Öster borde ha lett matchen med 4-0 när Pablo Pinones Arce målar för tredje matchen i rad. Vem har sagt att rättvisa ska vara vackert?

Allting gick Hammarbys väg. Häcken kickar skiten ur Helsingborg och vi vinner därför lilla silvret med vår tredje plats i tabellen. Samtidigt vinner Elfsborg mot Djurgården och det spelar ingen som helst roll att AIK Solna vinner hemma i Mordors borg. Inget SM-guld till AIK. Inget Royal League för Djurgården. Intertoto - här kommer vi! Jag önskar mig ett lag i Estland, Lettland eller Litauen först. Sedan något riktigt öststatsland, typ Tjetjenien. Därefter UEFA-cup, eh kanske.

Nervositeten fullständig när Öster reducerar mot slutet till 1-2, men Hammarby håller undan. Avtackning av spelartruppen, Anders Linderoth och Börje. Petur Marteinsson får tårar som rullar nedför kinderna, nu blir det hem till Island. Pablo och Ante lämnar med all säkerhet också och fick dra igång ramsor som tack för de här underbara åren.

Bilen, trots mycket märkliga avhopp, fullpackad på vägen hem och massmeddelandenas tid är kommen. Snart sagt varenda djurgårdare, göteborgare och gnagare får sig en dos av sleven från medpassagerarna. Mest bittra svaret från en aik:are:

"Peter Fröjdfeldt, den nya Frisk..."

Skrattsalvorna tar aldrig slut och vi känner oss märkligt nog som vinnare. 23.00 äntligen hemma och somnar på stört, nåja, i soffan.

30/11 kör vi igen till Köpenhamn för den där serien som kallas för Royal League. Ja, det är i alla fall bättre att möta FC Köpenhamn, Lilleström och Bröndby än att som Djurgården få lag i stil med Sirius under försäsongen.

Måndag: Jenny är hemma från London. Kan inte vänta tills jobbet är slut känns det som.

3 Kommentar/-er:

skrev Anonymous gustav:

Haha, sjukt identiska reserapporter faktiskt!

Tack för en grym helg!

/g

06 november, 2006 13:48  
skrev Blogger Redaktör Slätt:

Jo jag märkte det! Man minns allt det goda på ett märkligt likadant sätt.

Ett jävla tack till dig med!

06 november, 2006 13:53  
skrev Blogger jason:

Kan inte bli fel men en tjej som heter Jenny...

06 november, 2006 17:49  

Skicka en kommentar

<< Hem

Creeper Bloggtoppen.se BlogRankers.com Media och Journalistik bloggar Film & TV bloggar Blogg